Lyckligt ovetande

Tystnaden sköljde över gräset och lugnet gav frid. På den vackra gården i utkanten av staden var det tyst och fridfullt. Det här måste vara motsatsen till Hollywood stressade gator. Los Angeles shoppingutbud var utbytt mot stora röda lador. Hon hade ingen aning om vad hon gjorde här, men en sak var säker, det kändes inte bra. Hon hörde inte hemma här, hon visste inte var men inte här i alla fall. Bilen bromsade in och till slut stod den helt stilla, men hon kunde fortfarande inte se någonting förutom den röda stora ladan. Runt omkring ladan var allt som ett stort svart töcken. Hon kände hur hon våldsamt släpades ut ur något som måste vara bakluckan på bilen, men hon kunde fortfarande inte se någonting och absolut inte göra något. Hon flög över marken tills hon handlöst föll över något väldigt blött och stickigt. Hon kände värme kring sina höfter innan hon långsamt försvann in i en djup dvala…

Journalisten
James Garthon, en medelåldrig journalist, smög långsamt ner för den långa källartrappan, han stannade upp och sneglade snabbt bakåt innan han fortsatte. Det var en helt vanlig dag på jobbet, allt var detsamma förutom att dagen fått ett nytt namn, tisdagen den 5 maj år 2008. Det var den enda ändringen i James liv idag, namnet på dagen. Han jobbade fortfarande som journalist för den amerikanska tidningen Los Angeles Times och hans pappa var fortfarande en självupptagen besserwisser. Han skulle verkligen ruttna här, helst av allt ville han bara sparka sönder det vita moderna skrivbordet och kasta den senaste version av MacBook rakt in i den stilrena grå-vita väggen. Då skulle han slippa sluta själv, han skulle få sparken, och det enda han skulle göra var att ge Misty Jones ett stort leende och snabbt plocka ihop alla sina saker. Men då skulle han svika sin pappa, det kunde han inte. James pappa var också journalist och hans enda önskan var att hans son skulle fortsätta i hans spår, han brydde sig inte om vad James ville.
När han kände sig riktigt låg smög han ner här, han visste att det var här nere som Los Angeles Times dokumenterade alla sina gamla tidningar. Här nere kunde han för ett ögonblick låtsas vara någon annan. Någon som löste brott istället för att skriva om dem. Han kunde låtsas att han inte bara var en iakttagare, utan en hjälte som gjorde någonting meningsfullt. Han tog upp en gammal tidning ur den dammiga lådan märkt med 1957. Ett av hans största intressen var att läsa om gamla fall. Allt var så intressant: miljön, historien bakom och den uppbyggda spänningen. James hade under hela sin uppväxt läst sådana artiklar, hans farfar hade också skrivit många av dem. Hans farfar Harry Garthon hade under 40- och 50-talet skrivit om mystiska fall. När James pappa fick veta att James intresserade sig för hans farfars artiklar hade han blivit överlycklig. Det han däremot inte insåg var att det som intresserade James var inte texterna om morden utan hur de löstes och vem som löste dem. Det James alltid varit så intresserad av och det han alltid drömt om var rollen som kriminalpolis, inte kriminalreporter.
James och hans farfar stod varandra mycket nära och han var den enda James hade pratat med om sina drömmar att bli kriminalpolis. Han och hans farfar hade så mycket gemensamt. Han bläddrade lite i tidningen men efter att ha fått ögonen på sitt armbandsur insåg han att han var tvungen att gå tillbaka upp. Tillbaka till verkligheten.

Den nyfikna Polisaspiranten
I en annan del av Los Angeles (LA) satt Polisaspirant Jane Tyson och sorterade post febrilskt. Nya brev strömmade in varje dag om gamla fall som aldrig hade lösts, egentligen var det bara för Jane att välja vilket av dem hon skulle ägna några veckor åt för att sedan förklara som det nerlagt. Det var många fall som var så gamla att de inblandade eller deras nära redan var döda, det var i princip omöjligt att lösa dem. Jane praktiserade bara på Los Angeles Police Department och nu i början av praktikperioden var hennes arbetsuppgifter löjliga. Hon hade ”försökt” lösa flera fall, bara för att det skulle verka som om polisstationen gjorde allt för att lösa de gamla brotten. Sanningen var att de faktiskt inte brydde sig alls. Jane började bläddra igenom 50-tals lådorna, det var ganska intressant med så gamla fall. ”57åring mördad”, ”5åring försvunnen”, ”Marylin Rose försvunnen”. Jane stirrade häpet på den senaste mappen, Marylin Rose. Hon hade hört så mycket om fallet. Den unga skådespelerskan som så spårlöst försvunnit samma kväll hon kommit till Hollywood. Jane hade absolut hittat sitt fall, även om hon inte kunde lösa det så ville hon verkligen veta mer om Marylin Rose.

Efter lunch var hon helt igång, hon hade rotat igenom hela arkivet och hittat massvis med ledtrådar om fallet. Hon hade t o m bokat in en intervju med tidningen the Journal samt en gammal väninna till Marylin. Även fast det var ungefär 0.000001 % chans att hon skulle lösa fallet eftersom att detektiver och poliser försökt lösa fallet i åratal så kändes det faktiskt riktigt kul att ha så mycket att göra och det var verkligen intressant. Som vanligt går tiden alldeles för fort när man har kul, så när Jane tittade upp på den stora guldklockan visade den till hennes förskräckelse redan tre. Hon skulle vara hos Los Angeles Times om tio minuter. Snabbt plockade hon undan alla papper och skyndade iväg.

Fallet Marylin Rose
New York Police Department hade tydligen planer på att ännu en gång påbörja en utredning angående det mysteriska försvinnande av Marylin Rose år 1957. Någon som hette Jane hade tydligen ringt i morse och bett om att få träffa någon från Los Angeles Times, tidningen som James jobbade på för att få titta på gamla artiklar om fallet. Misty hade direkt beslutat att James passade för uppdraget, hon visste att ingen hittade så bra nere i källaren som han. Hela eftermiddagen hade han därför ägnat åt att ta fram artiklarna angående fallet och när som helst så skulle Jane från Los Angeles Police Department komma.

Jane steg stressat inför dörren till Los Angeles Times kontor med ett helrött ansikte och en puls på 180. I receptionen frågade hon efter ”James Garthon” och blev anvisad ner till källaren. I trappan ner till källaren var det helt mörkt så hon var tvungen att gå mycket långsamt och försiktigt för att inte ramla. Till slut kom hon till en dörr och knackade försiktigt på och väntade på att någon skulle öppna. Dörren öppnades och hon möttes av en lång och mörkhårig ganska attraktiv kille.
- Hej jag heter James, är du Jane? Jag visste inte att du redan var här, då skulle jag ha kommit upp och mött dig, men det verkade gå bra ändå, sa han lite nervöst.
- Ja absolut, jag är bara glad att du tar tid för att hjälpa mig, sa Jane.
- Bra, men kom med mig så ska jag visa dig artiklarna, det är en hel kartong full, sa James och började gå mot en stor papperskartong som stod utdragen på golvet.
De satte sig ner och James visade henne de bästa artiklarna om försvinnandet. De avslöjade inte så mycket mer om fallet än det hon redan visste men hon fick en mycket bättre bild av Marylins liv och människorna i det. När hon kom hem skulle hon genast försöka hitta mer information om Marylins närmaste. Strax efter sex var de klara och Jane hade fått kopior av det mest intressanta. De bytte nummer och sa hejdå och Jane tog en taxi hem.

Lösningen är ofta enklare än man tror
”Jag är förhäxad av hans ord. Bunden till hans synder. Jag har ingen väg tillbaka, inget hopp om frihet. Jag bär en hemlighet ingen kan veta, ett dåd som skulle få världen att blekna.” Orden hördes svagt nerifrån men frågan var: varifrån och vem uttalade dem? En duns hördes och allt blev svart.
James vaknade med ett ryck, han var helt kallsvettig och hjärtat bultade hårt i bröstet. Han kände ett sting av obehag och mindes de hemska orden han hört i sitt omedvetande. Han satte sig rätt upp och fumlade efter lyset. Han hade haft den här typen av drömmar förut, och ofta som påföljd av att ha rotat igenom gamla tidningsmappar. Han fick känslan av att de orden han hört kunde ha betydelse för den hemligheten kring fallet om Marylin Roses försvinnande, han kände plötsligt en skyldighet att ta reda på det.

Jane hade redan nästa samma kväll hittat massvis med information om de närmsta personerna i Marylins liv. När hon vaknade nästa morgon låg lappen med Marylins väninna Angela Cillas nummer och adress redan på bordet. Jane hade beslutat att hon inte skulle ringa och störa Angela utan bara åka hem till henne direkt och fråga om hon hade hennes godkännande att fråga henne lite om Marylin. Angela var 68 år och enligt några dokument så pensionerades hon för tre år sedan efter att ha jobbat som frisör med egen salong i Riverside. Hon hade gått i samma klass som Marylin under alla skolår och de hade bott på samma gata i Riverside där Angela fortfarande bodde kvar. Efter att ha ringt och meddelat polisstationen var hon skulle befinna sig under dagen satte sig Jane i bilen beredd på tre timmars körning.

James kunde inte sova mer den natten, allt han kunde tänka på var vad hans dröm kunde betyda. Klockan fem hade han tröttnat på att ligga och grubbla och gått upp. Därefter hade han ägnat hela morgonen åt att ta reda på fakta om Marylin och hennes liv. Han hade koncentrerat sig på hennes pojkvän Sid Hauntley, de hade tydligen varit förlovade innan Marylin drog till Hollywood. Han hade t o m lyckats få fram adressen till Sid däremot inget nummer. Hans ändå chans var helt enkelt att ta chansen och åka och träffa Sid. Sid skulle förhoppningsvis inte ha något emot att svara på lite frågor om Marylin. Han borde väl vilja veta vad som hänt henne t o m mer än resten av världen. Det måste helt enkelt vara riktigt svårt att lägga allt bakom sig om man inte ens fått en förklaring. Vi det här lagret var James helt övertygad om att åka och träffa Sid måste vara det bästa han kunde roa sig med idag, han var ändå ledig från tidningen på torsdagar. James plockade ihop allt han behövde ha med sig och låste sedan lägenheten för att bege sig ut på en liten ”Road trip” till Riverside.

Tre timmar senare stannade Jane utanför ett litet radhusområde med söta små rosa lyor. Enligt GPS:en så var det här hon skulle hitta Angela Cilla. Jane klev ut ur bilen och började i rask takt gå mot Twinstreet 14. 20 meter bortåt fann hon det, utanför huset var det en röd liten brevlåda med efternamnet Cilla. Hon gick mot dörren och ringde försiktigt på. Några sekunder senare öppnades dörren och hon stod öga mot öga med en gråhårig nätt liten kvinna i 70årsåldern. Hon tittade undrande på Jane, så hon skyndade att presentera sig.
- Hej, jag heter Jane Tyson och jag kommer från Los Angeles Police Department. Är detta Angela Cilla, nära vän till Marylin Rose.
- Ja det är det, men vad vill ni mig? Sa den gamla damen med ett nervöst intryck som om namnet Marylin Rose gett henne rysningar.
Jane berättade att det hade tagit upp Marylin-fallet igen och att hon gärna skulle ställa lite frågor. Angela gick med på det men hon verkade inte speciellt road. De satte sig ner i vardagsrummet i varsin fåtölj och Jane började fråga frågor.
- Det sägs att du kände Marylin väl? Hade du bra kontakt med henne även när hon lämnade Riverside och åkte till Hollywood?
- Marylin och jag stod varandra riktigt nära, men självklart blev kontakten sämre när hon åkte till Hollywood. Det berodde inte bara på avståndet mellan oss utan Marylin förändrades en hel del också.
- På vilket sätt? Fortsatte Jane.
- Hon hade så mycket nytt i sitt liv, det fanns inte plats för mig längre helt enkelt. Alla hennes beundrare, pojkarna var som galna efter henne. Däremot så hade alla inte goda avsikter, jag märkte att vissa av dem påverkade henne väldigt negativt. Jag försökte berätta det för henne, men hon trodde bara att jag var avundsjuk. Sa Angela och berättade:

Det var en härlig lördagskväll år 1957. Sommaren var snart här och allt var så bra. Jag och Marylin skulle medverka i en teateruppsättning samma kväll för att sedan gå på dansklubb. Marylin hade börjat bli upptäckt av några regissörer och de flesta i staden beundrade henne väldigt mycket. Vid det här laget var hon van vid att pojkarna jagade henne. Hon hade väldigt många pojkar på den tiden, ibland flera samtidigt. Detta uppfattades inte så bra på den tiden, Marylin började bli mer och mer stämplad som ”lättfotad”. Det var en speciell kille, Marc som hon var väldigt fäst vid samtidigt som hon var tillsammans och sen t o m förlovad med Sid. Marylin visste att hon gjorde fel men hon kunde ändå inte riktigt motstå Marc. Men den kvällen hade jag övertalat henne att hon var tvungen att göra slut med Marc en gång för alla. Han tog det inte speciellt bra, vid showen dök han upp påverkad och våldsam. Marylin klarade inte att hantera detta och hon lämnade teatern innan showen var slut. Det blev världens fiasko, människor i staden hade betalat stora summor pengar för att få se Marylin uppträda, ”det nya stjärnskottet” som de kallade henne. Kvällen blev en stor besvikelse för alla, för mig också vi hade jobbat så hårt med pjäsen.

- Det var den sista gången jag såg Marylin. Självklart var det inte då hon försvann, men det var då hon försvann ur mitt hjärta. Vi tappade kontakten och hon åkte till Hollywood för den där nya filmen, och sen så vet ingen vad som hände.
- Marc som du nämnde tidigare, vet du var han befinner sig idag? Har du någon adress eller något? Sa Jane och sträckte en näsduk till Angela som nu hade tårar i ögonen.
- Marc? Utbrast hon. Ingen har sett honom efter den natten. Han råkade nog ut för något i samband med allt han druckit under kvällen. Han var inte riktigt klok den mannen.
- Tack för din tid.

James formade fingrarna till en knytnäve och slog tre slag mot den bruna trädörren med namnet Hauntley. Han blev stående där ute ett tag och var precis på väg att gå när dörren öppnades. Sid såg inte särskilt förvånad ut och släppte in honom innan han ens han presentera sig. De slog sig ner i vardagsrummet och James sträckte fram handen.
- James Gahrton, journalist för tidningen Los Angeles Times.
- Jag vet mycket väl vem du är pojk, inte var jag förvånad över din ankomst idag heller. Hur skulle du kunna låta bli att snoka?
- Vad menar du? Sa James oförstående.
- Din farfar var likadan, kunde aldrig hålla sig borta. Jag läser faktiskt tidningen, polisen har börjat utreda Marylins försvinnande igen. Jag menar är det inte därför du är här?
- Jag är ledsen om jag tränger mig på men jag har lite frågor att ställa dig. Men det har du väl inget emot, ja menar du om någon vill väl veta vad som har hänt med Marylin?
- Absolut, det klart. Världens mysterium, bla, bla, bla…

Jag minns den natten glasklart, den natten då hon lämnade mig. Jag kunde inte sova och gick ner till köket för att göra te. Chocken mötte mig vid slutet av trappan. Det var resväskor överallt och mitt emellan dem var hon, den fega kärringen. Vi hade planerat ett helt liv tillsammans. Vi var förlovade för att gifta oss, vi skulle ha fyra barn och öppna en restaurang tillsammans för att försörja oss och barnen här i Riverside. Hon hade lovat mig att sluta träffa andra killar, för självklart så visste jag om det. Hon sa att hon inte brydde sig om den där filmen, att jag betydde mer för henne. Vilket skitsnack, den natten lämnade hon mig för gott. Hon brydde sig inte ens om att förklara, bara tog väskorna och stack. Hon behövde satsa på karriären, göra något med sitt liv. Någon halvtimme senare kom han förbi, Marc. Jag minns inte mycket mer än att han slog mig ordentligt och låste in mig någonstans. Han hade alltid varit kär i Marylin, alla visste det och han tyckte det var mitt fel att hon åkt. Jag vaknade sedan upp i garderoben, min kropp var mörbultad. Jag hade förlorat allt. Hon var borta, alla mina pengar var borta, min kropp var förlamad. Allt jag hade med mig var en stor brun dagbok. Jag visste det inte då men det var den dagboken som bar på hemligheten. Den hemska sanningen, det som alla ville veta.
- Vad hände med dagboken och Marc? James var helt överväldigad.
- Jag kunde inte förmå mig att läsa mer, jag öppnade dagboken och läste om planen. Men resten vet jag inte.
Sid gick till sitt sovrum, rotade lite i något skåp innan han kom tillbaka. Hans händer darrade, han bar på något så stort han inte kunde hantera. Han räckte över dagboken till James och körde sedan ut honom ur lägenheten.

James var i chocktillstånd. Allt hade kommit så plötsligt, det som Sid behållit hemligt så länge hade han helt gett upp hoppet om och bara bubblat ut sig för James. En sak var säker det här kunde han inte hantera ensam, han visste precis vem han skulle ringa.

Upplösningen

Ingen skulle någonsin hitta dem här, hon var äntligen hans. Marc Phillips skulle aldrig bli avslöjad för det han gjort. Han hade upprört hela världen, men han behövde inte ta skulden. Han lyfte hennes nätta och avslappnade kropp och lade försiktigt ner henne i den stickiga men mjuka höhögen. Han drog hennes hår bakom öronen och svepte en varm filt över hennes överkropp. För honom var hon lika levande nu som hon skulle ha varit på Hollywoods alla filmdukar leende mot tusentals människor. Men nu var hon bara hans han var den enda åskådaren. Han hade gjort något hemskt men det var den enda vägen till att få henne. Hon skulle aldrig ha varit så fridfull som hon var just nu. När han tittade in i hennes varma blåa ögon så visste han, det var värt det. Han lade sig ner bredvid henne, tog hennes hand i sin högra. Vänster hand fumlade i fickan för att sedan mjukt rikta en svart revolver mot hans tinning. Han andades långsamt in och ut. Han var ett tryck från döden. Ett tryck från frihet och förlåtelse. Ett tryck.

Epilog: På den varma gården i Riverside södra California var det helt tyst och lugnt. James Gahrton och Jane Tyson klev snabbt ut ur bilen och började i rask takt gå mot de stora röda ladorna. Den totala tystnaden gjorde att de fick en ilande känsla i kroppen, det var som om all denna tystnad dolde något. En hemlighet som var för stark för att förklaras. James tog upp dagboken och bläddrade snabbt igenom den tills han kom till slutet. Egentligen visste de båda två vad som skulle vänta dem inne i ladan. Enligt Marc Phillips dagbok var det precis här, inne i den största ladan på den gamla gården i Riverside, södra California som han skulle slutföra sitt uppdrag. Det var tydligen Marcs familj som bott här innan familjen flyttat till Los Angeles och gården blivit övergiven. Men det var här som Marc alltid känt sig hemma och han hade velat att Marylin skulle se det. De gick fram till ladudörren men tvekade för att öppna den. Rädslan för att se sanningen var för stor. Jane tog James hand och tillsammans öppnade de långsamt den stora ladudörren. Torkat blodstänk syntes på den ena väggen och under i en stor mjuk hösäck låg två skelett som måste ha varit en man och en kvinna. Marc Phillips och Marylin Rose. Hans armar omkring henne gav hela situationen ett intryck av kärlek men blodstänket och den gamla svarta revolvern som prydde golvet gav hela situationen en stark känsla av våld. Hemligheten om Marylins försvinnande var något som snarare gav en kvävande än en lättad känsla. James släppte Janes hand och gick fram och la dagboken emellan de två liken. Han slog upp sidan där den sista raden stod: ”Ondskan förenar oss igen och för alltid”. Ingen skulle må bättre av att få veta det här, detta var en hemlighet som bäst skulle stanna här. James och Jane enades om att behålla hemligheten sinsemellan dem. De började långsamt gå mot bilen, tillsammans hade de lyckats lösa världens mest omskrivna fall. En hemlighet som denna skulle kunna belöna dem med flera miljoner var. De skulle bli världens hjältar, men ändå kunde de inte berätta om det. Ingen skulle någonsin få veta vad som hade hänt Marylin Rose…

La in min deckare jag skrev i svenskan som en godnattläsning för er läsare. Jag blev inte helt nöjd med den, hade gärna filat på den lite till men det blev i alla fall MVG. Nu ska jag duscha. Vann min tennismatch förresten och efter den var jag tennistränare. Imorgon är finalen kl.17.00. Önska mig lycka till och sov gott!

Kommentarer
Postat av: Jessica Anshagen

Tack så jättemycket :) 2½ år är lååång tid...



Hoppas du haft en bra måndag.

Kolla jättegärna in min webshop med många nyheter.

Kram

2008-06-02 @ 22:37:10
URL: http://www.jessi.se
Postat av: Emma

Svar: Ja, en så bra måndag som möjligt :) Din dag då?

2008-06-02 @ 22:46:51
URL: http://bernad.blogg.se/
Postat av: Amanda

Jora jag har haft en helt toppen dag i solen så är riktigt brun nu, härligt och mer ska det bli dethär var bara första dagen av intensiv solning. Sjdå :)?

2008-06-02 @ 22:51:01
URL: http://dumpamig.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0